En liten kort en
Nu har jag varit ute och sprungit en låååg runda, blev kring 5 kilometer på 20,48 vilket jag inte alls trodde om mig! Blev helt paff då jag kom hem och kollade tidtagaren, kondisen biter sig verkligen fast i en. Kom att tänka på en liten text medans jag sprang.
Vädret är mulet, lite sorgset och ändå är det sommar. Dörren stängs. Luftens kyla kryper sig ner för halsen ner till lungorna som snabbt tar upp syret och skickar ut koldioxiden. Ögonen sluts och jag känner hur kroppen är redo, redo för att tömmas på energi. Första steget, första klivet. Trycket mot foten framkallar en skön känsla: Det här kommer att gå bra! Farten ökar, vinden fläktar i hårsvansen bak på huvudet. Mer luft behövs, hjärtat pumpar ut syre till musklerna för att orka, fortare och fortare.
Några hundra meter senare och flåset är uppe på topp, hjärtat pumpar snabbare och musklerna jobbar. Luften kommer lika snabbt in som den kommer ut. Gruset under skorna trampas bort, shiet en vattenpöl! Vattnet stänker över gatan och jag lämnar spår efter mig. Spår efter en som vill tömmas på energi. Träden i skogen tar upp koldioxidet jag släpper ut och tackar för det medans de omvandlar det till syre. Naturens kretslopp och jag deltar i det, enbart för att släppa allt och låta energin försvinna från kroppen, men medans låta musiken strömma i mina öron. Åh, en bra låt, Muse med Starlight! För mulet för att kunna se en stjärna just nu, men på något sätt känner jag att stjärnorna finns där, uppe i det stora och becksvarta rymden. Kommer vi någonsin att lösa mysteriet om rymden? Tankarna för mig bort till ställen jag aldrig upptäckt förut och det är verkligen så jäkla härligt!
Nu kommer sista etappen, en uppförsbacke. Jag saktar ner en aning och påbörjar min stigning. Benen jobbar mer än 100% och mjölksyran kryper sig upp för benen, en stickande känsla som berättar att jag borde sakta ner, men jag fortsätter. I gruset blir det avtryck, större och större ju brantare backen blir. Flåset blir häftigare och hjärtat pumpar mer och mer. Blodet pumpas fortare genom kroppen i kamp om att syresätta musklerna som jobbar mer än de ska. Så, helt plötsligt är jag uppe. Benen slutar sakta att värka, men flåset är kvar och hjärtat pumpar fortfarande mer än vanligt. Jag stannar upp för en bil som kör förbi. Svetten rinner ner för ansiktet, men märks nog inte av regnet som svalkat mig under hela färden. Bilisten tittar på mig med stora ögon och blir nog förvånad att dagens ungdomar faktiskt kan vara ute och röra sig. Lite sådär smygstolt som jag faktiskt är, springer jag fortare hem och tar ut det sista av energin.
Framme vid dörren stannar jag upp, pustar ut i några sekunder och tackar sedan naturen att jag faktiskt kan vara ute och springa utan att dö av koldioxidförgiftning.
Detta var bara något jag slängde ihop snabbt. Nu ska jag hoppa in i duschen, sedan blir det kanske att lägga sig och se en film.
Vädret är mulet, lite sorgset och ändå är det sommar. Dörren stängs. Luftens kyla kryper sig ner för halsen ner till lungorna som snabbt tar upp syret och skickar ut koldioxiden. Ögonen sluts och jag känner hur kroppen är redo, redo för att tömmas på energi. Första steget, första klivet. Trycket mot foten framkallar en skön känsla: Det här kommer att gå bra! Farten ökar, vinden fläktar i hårsvansen bak på huvudet. Mer luft behövs, hjärtat pumpar ut syre till musklerna för att orka, fortare och fortare.
Några hundra meter senare och flåset är uppe på topp, hjärtat pumpar snabbare och musklerna jobbar. Luften kommer lika snabbt in som den kommer ut. Gruset under skorna trampas bort, shiet en vattenpöl! Vattnet stänker över gatan och jag lämnar spår efter mig. Spår efter en som vill tömmas på energi. Träden i skogen tar upp koldioxidet jag släpper ut och tackar för det medans de omvandlar det till syre. Naturens kretslopp och jag deltar i det, enbart för att släppa allt och låta energin försvinna från kroppen, men medans låta musiken strömma i mina öron. Åh, en bra låt, Muse med Starlight! För mulet för att kunna se en stjärna just nu, men på något sätt känner jag att stjärnorna finns där, uppe i det stora och becksvarta rymden. Kommer vi någonsin att lösa mysteriet om rymden? Tankarna för mig bort till ställen jag aldrig upptäckt förut och det är verkligen så jäkla härligt!
Nu kommer sista etappen, en uppförsbacke. Jag saktar ner en aning och påbörjar min stigning. Benen jobbar mer än 100% och mjölksyran kryper sig upp för benen, en stickande känsla som berättar att jag borde sakta ner, men jag fortsätter. I gruset blir det avtryck, större och större ju brantare backen blir. Flåset blir häftigare och hjärtat pumpar mer och mer. Blodet pumpas fortare genom kroppen i kamp om att syresätta musklerna som jobbar mer än de ska. Så, helt plötsligt är jag uppe. Benen slutar sakta att värka, men flåset är kvar och hjärtat pumpar fortfarande mer än vanligt. Jag stannar upp för en bil som kör förbi. Svetten rinner ner för ansiktet, men märks nog inte av regnet som svalkat mig under hela färden. Bilisten tittar på mig med stora ögon och blir nog förvånad att dagens ungdomar faktiskt kan vara ute och röra sig. Lite sådär smygstolt som jag faktiskt är, springer jag fortare hem och tar ut det sista av energin.
Framme vid dörren stannar jag upp, pustar ut i några sekunder och tackar sedan naturen att jag faktiskt kan vara ute och springa utan att dö av koldioxidförgiftning.
Detta var bara något jag slängde ihop snabbt. Nu ska jag hoppa in i duschen, sedan blir det kanske att lägga sig och se en film.
Kommentarer
Postat av: Christian
Och du tar 5 kilometer på 20 minuter? Öhm... Glöm att jag vågar köra en kapplöpning med dig! :P Jag kommer förlora.
Sv: Ja :) Jag hoppas det! Man blir lite tråkig. Hade varit rätt härligt att bara vara med mina vänner som jag har nu och leva med dem hela livet och få ett bra jobb som man är nöjd med. Men jag tror att Skellefteå kan vara roligt!
Trackback