Det var en gång en liten fågel..
Lillebror kommer springandes ner för trappen och ropar "En fågel är död, en fågel är död!" Jag tittar upp från min underbara bok och frågar vad han svammlar om. Han springer ut genom dörren och runt huset till baksidan. Ett högt rop kommer "Madelené, det är en trast och jag tror han är död!!!". Jag ställer mig upp och går sakta till baksidan, fortfarande inne i bokens underbara, krimminala, värld. Går fram till min bror och tittar ner på marken, ser man på, ett lik i verkliga livet! Där ligger nämligen en trast. Jag springer och hämtar ett par handskar och tar upp fågeln sakta, nacken är av. Drömmer mig åter igen bort till bokens värld och inser att det även sker mord i lilla Ursviken. Roy Grace, du skulle ha varit här nu! Kommer tillbaka till verkligheten. Träden fylls med fåglar som skriker, gråter och sörjer över en förlorad vän. De flyger runt huset, ser nästan ut som att de ska attackera oss. De tror att jag ska äta upp den lilla parveln.
Jag tar honom med mig, ser hur luften nuddar dess fjädrar som skimmrar guldbrunt. Ögonen är stängda och jag känner en viss ro. Värmen från den fortfarande varma kroppen tar sig genom handskarna och in till mina händer. Ett obehag kommer och jag hör fortfarande skriken från hans familj, släkt och vänner. För bara fem minuter sedan svävade du i det fria blå, utan några som helst bekymmer. Bara känna hur vinden tog tag i dig, upptäcka nya saker för var dag. Du upptäckte idag ett fönster, en spegelbild som skulle bli ditt öde.
Jag tar med mig en spade och börjar gräva. "Hur känns det att vara en som jobbar på en kyrkogård, som för var dag får se nya människor lämna gråtande anhöriga för att sedan bli hämtad av sådant vi aldrig sett eller hört?" Jag fortsätter att gräva tills gropen blir tillräckligt stor för att den ska rymmas. Lyfter sakta upp den lilla kroppen som inte väger mer än 100 gram. Tar tag i huvudet som är av och lägger sakta ner den i gropen. Tar sedan ett spadtag, ett till och ett till. Nu är han borta. Ännu en själ borta från jordens yta.
Den lilla berättelsen ovan var bara ett tidsfördriv. Såklart var det inte så dramatiskt, men ganska roligt att skriva! Fick som ni förstår begrava en fågel idag, som är en av många som lyckats flyga in i ett utav våra många fönster. Var rätt obehagligt, även fast det "bara var en fågel".
Jag tar honom med mig, ser hur luften nuddar dess fjädrar som skimmrar guldbrunt. Ögonen är stängda och jag känner en viss ro. Värmen från den fortfarande varma kroppen tar sig genom handskarna och in till mina händer. Ett obehag kommer och jag hör fortfarande skriken från hans familj, släkt och vänner. För bara fem minuter sedan svävade du i det fria blå, utan några som helst bekymmer. Bara känna hur vinden tog tag i dig, upptäcka nya saker för var dag. Du upptäckte idag ett fönster, en spegelbild som skulle bli ditt öde.
Jag tar med mig en spade och börjar gräva. "Hur känns det att vara en som jobbar på en kyrkogård, som för var dag får se nya människor lämna gråtande anhöriga för att sedan bli hämtad av sådant vi aldrig sett eller hört?" Jag fortsätter att gräva tills gropen blir tillräckligt stor för att den ska rymmas. Lyfter sakta upp den lilla kroppen som inte väger mer än 100 gram. Tar tag i huvudet som är av och lägger sakta ner den i gropen. Tar sedan ett spadtag, ett till och ett till. Nu är han borta. Ännu en själ borta från jordens yta.
Den lilla berättelsen ovan var bara ett tidsfördriv. Såklart var det inte så dramatiskt, men ganska roligt att skriva! Fick som ni förstår begrava en fågel idag, som är en av många som lyckats flyga in i ett utav våra många fönster. Var rätt obehagligt, även fast det "bara var en fågel".
Kommentarer
Postat av: Christian
Mysigt poetiskt. :) Kul att läsa!
SV: Haha ja. Undrar bara om jag kommer ha supersvårt med myggen eller om jag bara kommer typ ignorera skiten. För jag får inte lätt myggbett egentligen. Haha, visst. Jag byter med dig när jag flyttar upp till Skellefteå! Jag hoppas du bor lite mer söderut än där! ;P
Trackback