Madelené Karlsson - Livet i norrland!

Lärare försöker ständigt upplysa elever om hur mobbing påverkar människor till det negativa(ja, vad finns det för positivt med det egentligen?). Men jag tror inte någon egentligen inser allvaret med det förrän man själv sitter i situationen. Den situationen där man känner "Jag vill inte gå till skolan idag, för jag är rädd...". Det är ingen känsla man bara kan föreställa sig, det en känsla man måste uppleva och på så sätt tror jag att många inte lägger märke till att mobbing faktiskt pågår överallt, mer eller mindre. Nu syftar jag inte heller bara på skolor, utan i alla åldrar från små barn till vuxna människor.

Mobbing kommer ständigt att finnas i vårt samhälle, precis som krig och annat kommer att göra och jag tror helt ärligt inte att det går att stoppa på något sätt. Det kommer alltid uppstå i folkgrupper och även fast angriparna inte anser sig mobba, så kan det vara outhärdligt för den drabbade. Att det sedan är psykisk eller fysisk mobbing tror jag inte spelar så stor roll i sig, för man får sår i själen som jag aldrig tror läker. Ärr, som sitter kvar för livet och som alltid kommer att göra en påmind om det som en gång har hänt.

Det är svårt att föreställa sig hur mobbing kan definieras och jag kan inte sätta fingret på det själv, men huvudsaken är att man försöker att förstå att människor blir sårade och behöver hjälp i vårt arma samhälle. Att vända ryggen till och hoppas på att det blir bättre då hjälper faktiskt inte. Precis som att man hoppas på att den tappade vasen i golvet ska försvinna - den gör inte det.

Att våga kämpa mot mobbing är svårt, att besegra det är svårt, men att hjälpa de drabbade är en bit på vägen. Jag kan slå vad om att varenda liten kotte på denna jord inte skulle tacka nej till hjälp från en medmänniska. Varesig man är ung eller gammal. Vi är inte hårda som stålmannen, vi är ömtåliga och har en akilleshäl som gör oss svaga, hur stark man än kan se ut på utsidan.

Våga se mobbingen och våga hjälpa till!