Madelené Karlsson - Livet i norrland!

Mitt i all Londonhysteri känner jag att jag måste få skriva av mig lite. Jag vet inte hur jag ska påbörja detta på ett bra sätt. Man ska börja på ett sätt som får läsaren att dras in och vilja läsa mer och mer. Att skriva har aldrig varit något som jag har varit bra på, i alla fall inte att formulera mig på ett bra sätt och få andra att känna "Fan, vad bra skrivet!" men nu är det inte just det ämnet jag hade tänkt ta upp. Nu är det om hur vi behandlar våra medmänniskor.

 

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som faktiskt får människor att bete sig så som de gör i vissa situationer. Att jag blir en aning bitter är sjävklart och när det gäller någon man håller kär och nära så brister det till ännu mer. Sorgen människan känner, känner man själv.

 

När man kommer in i högstadieålder utvecklas man, fysiskt och mentalt. Det är då man börjar utveckla den personen man vill vara i den kommande framtiden. Såklart människor kan ändras med tiden, men det är inte det jag vill komma fram till. Nu är det självkänslan och självförtroendet som många, många människor i världen tampas med dag ut och dag in. Försöka att känna sig likvärdiga med andra människor, men om de medmänniskorna beter sig illa, ska man då ta efter och bete sig på samma sätt? Om den personen la en taskig kommentar, ska jag då också lägga det, även fast det inte känns helt rätt ändå?

 

Lära sig gränserna mellan vad som är rätt och fel kommer i tidig ålder, redan i småbarnsålder om huruvida man får äta snorkråkor eller inte. Att slicka på stolpar eller ej. Där finns det rätt tydliga vägar att gå efter för att man ska klara sig från att gång på gång bli förkyld eller att mest troligt få fruktansvärt ont i tungan, men när man blir äldre så blir gränserna allt mer diffusa. I en människas ögon kan något vara och kännas rätt, medan i en annans ögon kan det vara så otroligt fel och kännas sårande. Ni börjar fatta vart jag vill komma? Jo, mobbing.

 

Jag har själv varit med om mobbing under de flesta utav mina levnadsår. År som har varit fruktansvärt tuffa. År som har bestått om stilla och tyst gråt. Där jag har sökt mig till böcker och plugg för att inte tänka på de dumma orden jag fick kastat efter mig själv. Jag kan dock inte undgå att inse att det faktiskt har format mig till den människan jag är idag och jag kan säga, utan att vara självgod, att jag är rätt nöjd. Jag har klarat mig, även fast såren inte riktigt kommer att försvinna. Ärr som kommer att sitta i själen, som alltid kommer att sitta där och påminna mig om mina tuffa år och som kan säga "Du har kämpat på Madde, du är stark!".

 

Men när man ser sina nära och kära bli mobbade, få ord kastade bakom ryggen eller rakt i ansiktet. Då kan jag inte riktigt bortse från att de gjorde mig stark. Jag anser inte att bara jag klarar det av alla, men alla kanske inte klarar av det själv. För jag fick inget stöd av skola eller dylikt. Jag hade mina få vänner och familj som stöttade mig, men tänk de som inte har det previlegiet. Som får stå och ta emot psykisk mobbing, som för varje kast blir allt tyngre. En trave av stenar som byggs på huvudet och tillslut blir för tung för att lyfta och faller till marken.

 

Dock kommer vi då tillbaka till vars den hårfina linjen går och vem som anser att vad är rätt och fel. Det finns ingen lag över hur vi ska bete oss mot varandra och därför blir allt diffust. Någon kanske har det svårt hemma och tar då skolan som ett tillfälle att lyfta upp sig själv genom att trycka ner andra. En annan gör det för att kunna passa in med andra, för att känna sig omtyckt och inte bli ensam. Sedan får en eller flera utstå det hela, som kanske har det bättre ställt hemma och vågar stå på sig. För egna åsikter och tankar verkar vara svåra att förmedla under de sista åren av grundskolan. Något jag fick uppleva.

 

Så, vart vill jag komma med denna text egentligen? Tja, egentligen vet jag inte helt ärligt. Jag vill nog bara förmedla att även om mobbing känns fel och påverkar människor på bara ett negativt sätt, kanske man ska försöka att se det ur bådas synvinklar. Mobbaren och den som blir mobbad. De mår nog lika dåligt båda två.