Madelené Karlsson - Livet i norrland!

Var det någon som spanade in cancergalan igår på sjuan? Jag hade luciaträning som slutade åtta, så jag fick inte se början tyvärr. Hoppade in där någonstans efter halv nio. Vilket fantastiskt program och människor. Jag kan inte sätta fingret på hur många där ute det finns som kämpar, som får veta diagnosen att de har någon typ 

av cancer. Jag insåg inte förrän igår hur stor mörkertalet är. Toppen på isberget, som döljer en ofantlig del under 

ytan. Att en tredjedel av Sveriges befolkning har någon i sin närhet som drabbas, eller att man i värsta fall drabbas själv. Tanken har aldrig slagit mig så hårt som då. Jag är för naiv för att tänka att något sådant skulle hända mig. Varför skulle jag drabbas, det är ju bara alla andra?

 

Det var ett inlägg under sändningen som fick mig att hulka av gråt. Som fick hjärtat att brista om och om igen. Tårarna rann så jag hade kunnat fylla en kastrull med saltlösning. En kille i samma ålder som mig, men som förra året fick vika in årorna. Fick ta sitt sista andetag, inte på grund av ålder, men av cancer. När kroppen inte orkade mer. Energi som han kunde lagt på fantastiska saker. Sången, som var en stor del av hans liv och som han var hemskt duktig på. Att inte få utveckla något så unikt. Att inte få sprida sitt budskap vidare och utvecklas med det man älskar. Han gjorde en låt, som han kämpade med in i det sista, men som inte hann bli klar. Andra hulkattacken av gråt. Fantastiskt vackert var det när de tävlande som är med i Idol, gjorde klar hans låt. Tredje hulkattacken.

 

Man kan inte skatta sig mer än lycklig att man lever. Det finns så mycket mer i livet än att må dåligt över att man har tråkigt eller inte får festa varje helg. Ta hand om kroppen och själen, varje dag. Carpe Diem♥