London 2013 - Del tre
Bilderna tar aldrig slut. Jag förbannar mig själv, men bara nästan, för att jag tar så otroligt mycket bilder. Så ni får väl stå ut, hehe.
Nu är vi alltså framme i Hyde Park och detta är då en liten del utav parken som kallades "Rose Garden". När vi var där hade det varit en torr period, men lika vackert var det ändå.
En stor väg som löpte genom parken, En väg för gång och cyklister. Om man tittar riktigt noga ser man några som tränade på att åka rullskridskor i mitten av bilden ungefär. Valde att avstå det då jag mest troligt hade brutit alla ben i kroppen.
Efter ett tag tog vi oss en liten paus på nåra bänkar. Då får man se en hane som dansade för en hona. Om man hade haft de movsen på nattklubbarna, då hade man inte fått någon alls. För han lyckades då inte särskilt bra.
Så, mitt inne i dansen, kommer det en ekorre springandes mot vår bänk. Han hoppar upp och sätter sig på armstödet och försöker ta ur mitt äpple. Hoppade sedan upp i knäet på mig. Typ det bästa som hände på vår tripp. Vi satt som tokar och tog kort samt ropade. Britterna skrattade åt oss. Typiska turister kände vi oss som.
En liten plätt inne i parken som var liten jämfört med hela parken. Linn tyckte att trädet var så fint och funderade på att skaffa sig en sådan frilla.
Fantastiskt mysigt att gå i alla dessa små gångar som fanns lite här och var. Dock fick man se upp för alla grenar, annars fick man sig en smäll i ansiktet.
Någonting London uppmärksammade mycket var många utav de krig de varit delaktiga i, så som första och andra världskriget t.ex. Här var en staty som hedrade alla inom flygvärnet som var med under krigen.
Detta var en teori till en kommande storfilm "Skogen attackerar staden".
En mindre park, Green Park.
Även detta Green park. Tackade Londongudarna för alla bänkar som var placerade här och var. Annars hade nog jag och Linn dött på vägen någonstans av utmattning.
Lite mer inne i centrum, på väg mot Piccadilly Circus, hittade vi en fantastisk bokaffär som var fem våningar hög. Böcker överallt. Helt fantastiskt!
Vi var inne i många katedraler under vår färd. Detta var en väldigt mysig katedral på vår färd mot PC. Många uteliggare och fattiga sov där, så som i många andra katedraler. Blev som en fristad för de kan jag tänka mig.
Så, tillslut var i framme och det var folk i massor som knuffades hit och dit. Dock bad de alltid och då menar jag ALLTID om ursäkt. Skulle antecknat hur många gånger man fick höra "Sorry, u okey?" eller hur många gånger man sa det själv.
Photoshoot: Emelie
Nikon D7000 / Nikkor 50mm f./1.4
Tankar
Mitt i all Londonhysteri känner jag att jag måste få skriva av mig lite. Jag vet inte hur jag ska påbörja detta på ett bra sätt. Man ska börja på ett sätt som får läsaren att dras in och vilja läsa mer och mer. Att skriva har aldrig varit något som jag har varit bra på, i alla fall inte att formulera mig på ett bra sätt och få andra att känna "Fan, vad bra skrivet!" men nu är det inte just det ämnet jag hade tänkt ta upp. Nu är det om hur vi behandlar våra medmänniskor.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som faktiskt får människor att bete sig så som de gör i vissa situationer. Att jag blir en aning bitter är sjävklart och när det gäller någon man håller kär och nära så brister det till ännu mer. Sorgen människan känner, känner man själv.
När man kommer in i högstadieålder utvecklas man, fysiskt och mentalt. Det är då man börjar utveckla den personen man vill vara i den kommande framtiden. Såklart människor kan ändras med tiden, men det är inte det jag vill komma fram till. Nu är det självkänslan och självförtroendet som många, många människor i världen tampas med dag ut och dag in. Försöka att känna sig likvärdiga med andra människor, men om de medmänniskorna beter sig illa, ska man då ta efter och bete sig på samma sätt? Om den personen la en taskig kommentar, ska jag då också lägga det, även fast det inte känns helt rätt ändå?
Lära sig gränserna mellan vad som är rätt och fel kommer i tidig ålder, redan i småbarnsålder om huruvida man får äta snorkråkor eller inte. Att slicka på stolpar eller ej. Där finns det rätt tydliga vägar att gå efter för att man ska klara sig från att gång på gång bli förkyld eller att mest troligt få fruktansvärt ont i tungan, men när man blir äldre så blir gränserna allt mer diffusa. I en människas ögon kan något vara och kännas rätt, medan i en annans ögon kan det vara så otroligt fel och kännas sårande. Ni börjar fatta vart jag vill komma? Jo, mobbing.
Jag har själv varit med om mobbing under de flesta utav mina levnadsår. År som har varit fruktansvärt tuffa. År som har bestått om stilla och tyst gråt. Där jag har sökt mig till böcker och plugg för att inte tänka på de dumma orden jag fick kastat efter mig själv. Jag kan dock inte undgå att inse att det faktiskt har format mig till den människan jag är idag och jag kan säga, utan att vara självgod, att jag är rätt nöjd. Jag har klarat mig, även fast såren inte riktigt kommer att försvinna. Ärr som kommer att sitta i själen, som alltid kommer att sitta där och påminna mig om mina tuffa år och som kan säga "Du har kämpat på Madde, du är stark!".
Men när man ser sina nära och kära bli mobbade, få ord kastade bakom ryggen eller rakt i ansiktet. Då kan jag inte riktigt bortse från att de gjorde mig stark. Jag anser inte att bara jag klarar det av alla, men alla kanske inte klarar av det själv. För jag fick inget stöd av skola eller dylikt. Jag hade mina få vänner och familj som stöttade mig, men tänk de som inte har det previlegiet. Som får stå och ta emot psykisk mobbing, som för varje kast blir allt tyngre. En trave av stenar som byggs på huvudet och tillslut blir för tung för att lyfta och faller till marken.
Dock kommer vi då tillbaka till vars den hårfina linjen går och vem som anser att vad är rätt och fel. Det finns ingen lag över hur vi ska bete oss mot varandra och därför blir allt diffust. Någon kanske har det svårt hemma och tar då skolan som ett tillfälle att lyfta upp sig själv genom att trycka ner andra. En annan gör det för att kunna passa in med andra, för att känna sig omtyckt och inte bli ensam. Sedan får en eller flera utstå det hela, som kanske har det bättre ställt hemma och vågar stå på sig. För egna åsikter och tankar verkar vara svåra att förmedla under de sista åren av grundskolan. Något jag fick uppleva.
Så, vart vill jag komma med denna text egentligen? Tja, egentligen vet jag inte helt ärligt. Jag vill nog bara förmedla att även om mobbing känns fel och påverkar människor på bara ett negativt sätt, kanske man ska försöka att se det ur bådas synvinklar. Mobbaren och den som blir mobbad. De mår nog lika dåligt båda två.
London 2013 - Del två
Jag hade alltså tänkt dela upp detta i antalet dagar vi var där. Men jag tog så fruktansvärt många bilder så det går då på tok inte för sig. Hur många delar det blir får vi se helt enkelt. Här är del två i alla fall!
Här börjar starten på andra och riktiga dagen i London. Vi hade skaffat oss en karta samt satt ut de huvudsakliga målen vi skulle till under dagen. Här var vi på väg till Buckingham Palace. I denna korsning tappade vi bort oss, men lika snabbt hittade vi rätt igen.
Vi hade tänkt ta massor med olika turistposer över allt i London, det blev dock inte fullt så många. Ni har några att vänta er i alla fall. Här poserar Linn med en brandpost. Vad som hände efter denna bild blev tagen mellan dessa två är inte till för små barn. Skämt åsido, inget hände tyvärr...
En sak vi la märke till med London var att vissa hus verkligen inte hörde hemma på vissa ställen. Som detta hus. Riktigt missplacerat mitt i London kring massor av nya och moderna byggnader.
Vi la även märke till massor av snygga portar hem till folk. Har för mig att denna port var bara till en familj. Ska skaffa mig en sådan port när jag blir äldre.
Så var vi framme vid vårt mål nummer ett. Detta är Victoria Memorial place. Ligger alltså mitt emot Buckingham Palace. Som ni ser var vi inte ensamma om att besöka detta omtalade ställe. Klockan var kring tio på morgonen här, så folk är minsann inte morgontrötta.
Den vackra byggnaden som folk köade som tokar till. Vilket jag kan förstå. Vem vill inte ta kort med de vakterna utanför med sina ståtliga hattar?
Mitt i allt hör vi en kraftig mansröst som skriker och gapar. Ja, då är det män som kommer på sina ståtliga, svarta hästar och strosar framåt.
Här står jag och funderar lite om huruvida stor Green Park, som ligger bredvid BP, är. Inte fullt lika stor som Hyde Park, men tillräckligt stor för att man skulle känna sig som en myra i Stockholm ungefär.
Även Linn funderade en aning. Som ni ser bär hon kartan som gjorde så att vi inte tappade bort oss. Den var vår räddare i nöden när vi kände oss som mest ensamma och bortkommna.
Här är en gubbe och gumma som kände för att vara med på min blogg. Javisst sa jag! Som ni kan se var träden inte lika stora som gubben och gumman i alla fall. LITE större var de allt!
På väg mot Hyde Park. Det var allt lite mysigt att gå under trädens grenar och som ni ser på denna bild kan man även ta kort vid en stam om man skulle känna för det. Här var det något mindre träd för övrigt.
Porten där framme är ingången till Hyde Park Corner. Vi tyckte att det lät som ett konstigt ställe att markera på en karta, men Hyde Park var trots allt 1,2 km^2 stort. Så nog behövdes hörnen bestämmas.
London 2013 - Del ett
Sååå nu är jag hemma och jag var så slut att jag sov dryga tio och en halv timma förra natten. Nog för att hotellets säng var skön, men jag har alltid en tendens att sova sämre då jag inte sover i min egen säng. Tror det beror mycket på ljud runt omkring samt att man är, i detta fallet, på ett nytt ställe och framför allt ett nytt land!
Jag hade i alla fall tänkt försöka att berätta om denna efterlängtade resa nu, men det blir via bilder. Blir lättare så att få med det viktigaste. Så jag hade väl tänkt lägga en liten kommentar vid varje bild. SO, here we go!
I och med att vi inte visste hur lång tid det faktiskt skulle ta innan vi var framme på hotellet, så passade vi på att ladda mobilerna under de timmar vi väntade - bredvid en soptunna. Vissa pekade och trodde mest troligt att vi var uteliggare. Träffade även där en tjej i samma ålder som oss som var ute på sin första resa någonsin - från KINA? Hon hade alltså rest i mer än tolv timmar själv, mellanlandat i Ryssland och var då på Arlanda. Jag som var nog nervös att åka med en resekamrat till England som tar två timmar:)
En superbra bok jag läste under resan. Den fängslar en riktigt och jag var klar när vi kom fram i Skellefteå. Om ni inte har läst den - Läs läs läs!
På planet till England hamnar vi bredvid en man i 50-årsåldern som är från London. Han berättar allt vi behövde veta om London, vilka ställen vi skulle till, vad vi skulle tänka på och hur vi skulle göra dittan och dattan. Tror det möjligtvis var ödet att vi träffade på honom. Han lärde oss också om hur The Tube(tunnelbanan) fungerade. Jag som har tyckt att tunnelbanan i Stockholm var svår. Tunnelbanesystemet i London hade kring 12 olika linjer. Ändå for vi inte fel en enda gång, vilket kom som en liten chock. Hur som helst, nu är jag ute och glider på andra banor.
Vi kommer fram till Heathrow och hoppas innerligt att vi har fått vårt bagage, vilket kommer nästan först av alla. När händer det, egentligen?! Det brukar aldrig hända mig. Jag brukar oftast alltid få det sist. Så det hela var för bra för att vara sant. Sagt och gjort, Linn glömde hennes systers jacka på planet. Så efter två timmar med bagage släpandes hit och dit över Heathrow(som för övrigt är Europas största flygplats) har hon äntligen jackan och vi får bege oss till hotellet!
Väl framme på hotellet, som överglänste oss med skönhet och modernitet, begav vi oss ut på nya vägar och betraktade London under nattetid. Underbart och alldeles alldeles, underbart!
Betraktade även denna fantastiska skapelse, som för övrigt är London Eye och det kan jag sannerligen förstå med sina 135 meter över Themsen som högst!
En liten del av House Of Parlament. En otroligt maffig byggnad som var svår att få med på en snygg bild utan att ha väldigt mycket vidvinkel.
England
Ha det nu så bra tills på tisdag när jag kommer hem! Då får ni inte ha det lika bra. Skämt åsido. Ni får alltid ha det bra!080813
Så är sista passet av sommarschemat avklarat och det känns hemskt tråkigt. Mest för att jag har vetat då jag ska jobba och inte, samt att jag har haft en helt okej sommar på jobbet trots att jag har haft sjukt mycket pass. Så med lite vemod i hjärtegropen kan jag allt säga. Dock kommer jag att fortsätta som vanligt med timanställning, sedan får vi se om jag får någon möjlighet till någon rad. Har fått väldigt bra respons från den ordinarie personalen på jobbet som sagt att de tycker det är hemskt trevligt att jobba med mig samt att jag är duktig. Nu är detta inget jag vill skryta med såklart. Men bara känslan att känna sig uppskattad på ett jobb där man endast springvikarierar känns fruktansvärt bra! Man har gjort bra ifrån sig de pass man har haft och personalen har lagt märke till en :)
Nu ska jag alldeles strax hoppa i sängen. Imorgon blir det surströmming åter igen med några peps och jag är SJUKT TAGGAD! Matorgasm here I come!
050813
Att folk fortfarande kikar in är ju ett under. Jag tackar och bockar hur som haver! Tänkte i alla fall uppdatera er om läget. I dagsläget har jag nu två pass kvar av mitt sommarschema, därefter är jag utan schema och jag fortsätter att springvikariera. Är väl både en ris och ros på den. Har jobbat upp emot 180 timmar i juli, så jag är rätt slutkörd. Så att fortsätta på ett sådant schema är väl inte att rekommendera, men att få en halvtid hade inte varit helt fel heller! Får ta mig ett snack med högsta chefen om det helt enkelt.
Och vidare till resor. Den 16:e Augusti far jag och Linn till självaste London för en typ av weekend. Känns fruktansvärt kul och spännande! Jag och Linn, på den största flygplatsen i Europa. Det kan ju inte sluta annat än...spännande minst sagt. Hur som haver ska jag uppdatera bloggen med många bilder därifrån, för nu ska jag ta tag i fotograferandet igen. Har verkligen inte haft tid under denna sommar.
På återseende vänner!
