Madelené Karlsson - Livet i norrland!

Nu är lussandet på gång och idag hade vi första uppträdandet. Vilka fantastiska tjejer jag har turen att få umgås med! Att det finns så många sköningar i Skellefteå trodde jag inte...fast jo, men att jag har stött på sex stycken av dem kan jag inget annat än tacka för. Vi tog Kåge kyrka med storm, nu är det bara att köra på och göra detta till det bästa året någonsin!

 

Inte nog med det så är det idag första dagen på december och första advent. Hallelujah för årets mysigaste månad! Ta hand om er ♥

 

Någonting jag är otroligt dålig på är att börja köpa julklappar i tid. Det har varit stora rabalder om hur tidigt affärerna börjar skylta med julgransbollar hit och lyktor dit. Jag håller med. September känns otroligt tidigt. Tidspessimist som jag är blir jag redan då stressad över vad jag ska köpa till alla mina nära och kära. Tiden går ändå och plötsligt är det december och där står jag med händerna tomma, samt med paniken runt hörnet. 

 

Så detta år har jag börjat i god tid med att planera vad jag ska köpa till var och en. Jag är dessutom en person som inte bryr mig särskilt mycket om hur paketet ser ut, bara det är ett bra och genomtänkt innehåll. MEN i år har jag tänkt gå över gränsen och fokusera även på utsidan. Jag är ingen människa som pysslar särskilt mycket, men denna gång ska det bli ändring på det hela! Här får ni en liten sneak peak på hur mina julklappar kommer att se ut - till grunden:

 

Jag hade inte tänkt berätta något förrän senare, men jag är otroligt dålig på att hålla hemligheter(i form av överraskningar och presenter till vänner och familj). Så varför inte dela med mig redan nu? Jo, jag har nämligen kvalificerat mig till fystesterna inför polishögskolan! Lyckan som uppstod när jag läste mailet, en sådan lycka har jag nog inte känt på väldigt länge. Förra gången jag sökte tog jag mig inte vidare i brist på arbetslivserfarenhet då de gärna ser att man har jobbat i ett år. Så denna gång tog jag mig vidare!

 

Jag kunde inte i min vildaste fantasi ens tänka tanken. Var inställd på att det skulle ta flera år utifrån vänner och bekantas historier. Så tårarna rann och jag ringde pappa som jobbade natt. Han var säker på att jag hade krockat eller dylikt, men han blev lika överväldigad och chockad som mig och jag har ändå inte kommit mig in på utbilningen. Jag undrar hur dagen då jag tar mig in på skolan kommer att se ut. Huset kommer att skaka av gläjdehopp i samma veva som det fylls av tårar haha...

 

Men så som jag ser det så är det ytterligare ett steg närmare ett yrke jag fortfarande har som mål i livet. Ett steg närmare, om än det är litet. De har trots allt uppmärksammat lilla Ursvikenbon. Det finns nog vissa som tycker att det är lite överkurs att gråta över sådant, men jag är en person som gråter lätt då känslorna sväller över hehe.

 

Så i mindre än två veckor framöver blir det stenhård träning i form av löpning och styrketräning samt smidighet. Den 27:e november är proven, så tiden är knapp. Kommer att bli så spännande att se vad det går ut på och vad de egentligen innebär. Jag har läst mig fram och vet vilka olika test som kommer att utföras, men det är lätt att läsa teorin och tycka att den är lätt. Att göra det i praktiken blir nog annars.

 

Ni får hålla tummarna för mig!:)

Bloggen ligger död som vanligt och jag förstår inte varför så många faktiskt kikar in på den? Kanske kan det bero på att många har sett mig i tidningen. Kändis som jag är HEHE. Skämt åsido, inte om att jag är med i tidningen då så egentligen var det ju inget skämt. Oj, vad jag satt mig i knipan här då. Haha, sömnbrist tror jag.

 

Hur som helst är det endel som har känt igen mig i tidningen iom Luciaröstningen och jag kan inget annat än att bli glad. Kul att folk känner igen en och faktiskt lägger en på minnet! Repet går framåt och alla är så otroligt duktiga. Jag och Malin har ju varit med ett år tidigare, men alla nya brudar är så goa och glada att jag varje gång ser fram emot att komma och sjunga. Visserligen var det så förra året också, men då gick jag fortfarande gymnasiet och hade fruktansvärt mycket plugg. Jag tog nog inte in och njöt av den tiden vi hade och hur kul det faktiskt var. Så detta år kommer jag njuta, då det mest troligt blir mitt sista.

 

Annars rullar livet på i sin vanliga takt. Jobbar och står i. Fruktansvärt intressant för er där ute. Borde göra en frukostblogg eller så, men den hade nog om möjligt blivit ännu tråkigare.

 

På återseende!♥

Igår, före halloweenfirandet, så firade jag min fina brorson som hade fyllt hela tre år. Att en så pass liten människa kan ta så mycket plats i ens hjärta. Fantastiska lilla pojke!♥

 

Har ni kommit på något spännande att klä ut er till? Förra året tänkte jag klä ut mig till en grekisk gudinna, så jag hade beställt hem ett set. Dock var leveranstiden fruktansvärt lång, så jag hann inte få utstryrseln förrän helgen efter. Fick då improvisera i form av att slänga ihop något som jag hittade på stan. Blev då någon form av personlig tränare/gymmare. Tycker det funkade helt klart! Nu var jag dock ute i god tid(typ en månad i förväg) och ska bära dessa plagg. Kan ni gissa vad det är för något?;)

 

Beställde detta set från Partykungen.se och leveranstiden var över förväntan! Tror det tog mellan 2-3 dagar, jämfört med stället jag beställde från tidigare. Där tog det mer än 14 dagar... Så något att rekommendera är Partykungen! :)

 

Var det någon som spanade in cancergalan igår på sjuan? Jag hade luciaträning som slutade åtta, så jag fick inte se början tyvärr. Hoppade in där någonstans efter halv nio. Vilket fantastiskt program och människor. Jag kan inte sätta fingret på hur många där ute det finns som kämpar, som får veta diagnosen att de har någon typ 

av cancer. Jag insåg inte förrän igår hur stor mörkertalet är. Toppen på isberget, som döljer en ofantlig del under 

ytan. Att en tredjedel av Sveriges befolkning har någon i sin närhet som drabbas, eller att man i värsta fall drabbas själv. Tanken har aldrig slagit mig så hårt som då. Jag är för naiv för att tänka att något sådant skulle hända mig. Varför skulle jag drabbas, det är ju bara alla andra?

 

Det var ett inlägg under sändningen som fick mig att hulka av gråt. Som fick hjärtat att brista om och om igen. Tårarna rann så jag hade kunnat fylla en kastrull med saltlösning. En kille i samma ålder som mig, men som förra året fick vika in årorna. Fick ta sitt sista andetag, inte på grund av ålder, men av cancer. När kroppen inte orkade mer. Energi som han kunde lagt på fantastiska saker. Sången, som var en stor del av hans liv och som han var hemskt duktig på. Att inte få utveckla något så unikt. Att inte få sprida sitt budskap vidare och utvecklas med det man älskar. Han gjorde en låt, som han kämpade med in i det sista, men som inte hann bli klar. Andra hulkattacken av gråt. Fantastiskt vackert var det när de tävlande som är med i Idol, gjorde klar hans låt. Tredje hulkattacken.

 

Man kan inte skatta sig mer än lycklig att man lever. Det finns så mycket mer i livet än att må dåligt över att man har tråkigt eller inte får festa varje helg. Ta hand om kroppen och själen, varje dag. Carpe Diem♥

Var ute efter ett par vinterskor förra veckan då kylan kröp sig på och så även snön(om än den nu är borta...). Så jag begav mig ut på jakt. Jag som egentligen hatar att köpa skor då jag blir hemskt kräsen. Lägger upp en bild för hur de ska se ut och då måste jag hitta ett par som ser ut så. Samt passar mina fötter som har en tendens att få skavsår.

 

Hittade då detta par inne på Din Sko för 799:-. Ett riktigt kap då de är fodrade, har bra mönster samt är äkta läder. Att de sedan var snygga och satt bra på fossigarna gjorde det hela till en jackpott!

 

Ni som har följt min blogg ett bra tag vet ju att jag för ganska precis två år sedan blev uttagen som Luciakandidat här i Skellefteå. Vilken fantastisk resa det var. Underbara människor träffade jag och bara stämningen gjorde mig lycklig(om än det galna pluggandet drog ner det en hel del). Människorna som blev så glada när vi kom och sjöng och människorna som blev glada att de fick rast när vi kom. En liten berg-och-dalbana som i slutet bara fortsatte uppåt.

 

Varför pratar jag då om detta? Jo, jag fick ett samtal igår från en som håller i Luciakandidaterna och frågade om jag ville vara med ytterligare ett år. Lyckan som uppstod då var svår att förklara. Så underbart att få vara med igen! Förra gången jag var med var det från början en tävling, men ju mer vi lärde känna varandra, desto mindre tänkte jag på vem som skulle bli Lucia. I år kommer allt fokus vara på att ta in all värme och energi som kommer att finnas. Fy så underbart!:)

 

Detta kompenserar till att jag inte sov något under jouren i natt då en brukare spydde(jag har typ ganska mycket fobi för folk som spyr och spya i ren och skär existens). Sov en timma den natten. Så jag är rätt slut och sliten, men Luciafirandet drar upp humöret en aning!

Tänkte bara kika in och säga hej! Stockholmsresan var välbehövlig, men framför allt otroligt mysig och trevlig. Att lära känna en sådan stor stad och hålla reda på hur allt hänger ihop, det var och ÄR fortfarande ett frågetecken för mig. Stockholm, som med sin dryga miljon med invånarantal är bara en bagatell jämfört med London och den staden kändes mer logisk på något sätt? Jag får nog ge huvudstaden några fler besök för att jag ska förstå den bättre(tar det som ett skyll för att få fara dit fler gånger).

 

Har idag bytt däck på min bil med hjälp av pappa. Prognosen för den kommande dagen verkar vara snö och så som jag har längtat! Det har pappa också gjort:

-I vinter måste vi köra hårt!

-Haha, vad tänkte du då?
-Tja, då ska jag lära dig att sladda med handbromsen! Så vi kanske inte skulle ha bytt till vinterdäck ändå...

 

Hur länge till jag kommer att leva är väl en tidsfråga, men om inte annat lär jag få vara med i tidningen i alla fall...bland dödsnotiserna.

 

Sleep tight♥

Hallå! Sitter här nyduschad efter en härlig löptur i kvällsmörkret? Hade tänkt ta det längre spåret, men det var inne i skogen och jag kände inte för att uppleva traumatiska minnen från skräckfilmen i lördags. Sedan hade jag mest troligt ramlat och slagit ihjäl mig, men det hade varit mindre jobbigt för psyket hehe... Hur som helst så var det härligt och det känns lättare och lättare för varje gång. Jag har aldrig riktigt kunna komma igång med löpningen då annat har kommit i vägen så som jobb och dylikt, men nu försöker jag att göra hål i mitt schema så att jag ska hinna få med några löpturer i veckan, vilket känns skönt.

 

Jag har även hunnit börja packa lite smått. Beger mig till Stockholm på onsdag för att hälsa på min fina syster, samt även terrorisera tunnelbanan...erm...Elmira! Känner att jag har lite press på mig då jag ska vara med på en utav hennes föreläsningar, tillsammans med hennes vänner. Nog för att hennes vänner säkert är sjukt trevliga, men de förväntar sig en redig norrlänning med bred dialekt. Ska försöka att leva upp till det och bre på lite extra!

 

Skräckfilmen i lördags ja! Det var nog inte den värsta jag har sett. Evil Dead ligger fortfarande högs upp på listan, men den var långt ifrån barnvänlig. Jag trodde att jag och Emelie skulle vara de som skrek mest, men det fanns några tjejer som skrek mer och högre. Ibland trodde jag att det hörde till filmen?

 

Nu - åter till packandet! Ta hand om er♥

Jag kan inte fatta hur fort veckorna går. Det är redan fredag och det kändes som att det var fredag igår? Inte med tanke på mitt sjukt långa arbetspass, mer att tiden har gått...så fort!!

 

Tänkte i alla fall kika in och säga hej. Ska snart bege mig in till stan för att umgås med Sara, sedan blev det helt oplanerat biobesök imorgonkväll. De som jobbar på bion här i Skellefteå känner mest troligt igen mig. Vet inte hur många gånger jag har gått på bio de senaste månaderna. Kanske en gång i veckan?! Denna gång blir det i alla fall Insidious 2 med Emelie. Skräckfilm det vill säga och som vanligt kommer jag förbanna oss till att vi for och såg den. Hatkärlek till skräckfilmer!

 

Hej! Jag vet inte vad det är för tokerier jag har dragit på mig. Var på myskväll hemma hos min vän Elin som bor ute i ingenstans. Under kvällens gång kände jag bara hur kroppen blev kallare och pannan varmare. Att jag sedan skulle jobba 12 timmar dagen efter kände jag redan då att det mest troligt inte skulle bli av. Gick upp sju dagen efter och´hade då 38.5 grader som morgontemp. Bara att glömma jobbet, somna om igen och sova hela dagen i princip. Hade feber även måndag, men krigade till jobbet tisdag. Tänkte att fem timmar skulle bli en mjukstart, men med värk i kroppen och en inte så klar hjärnverksamhet gick det riktigt långsamt.

 

Ska imorgon jobba 11 timmar och det känns betydligt bättre idag än vad det gjorde söndag, men den jäkla värken i kroppen är fortfarande kvar och det känns som att det drar ner välmåendet otroligt mycket. Håller tummarna för att värken är borta imorgon!

 

Hoppas allt är bra med er♥

Jag kan nog inte riktigt sätta fingret på vad som är så bra i mitt liv just nu. Hösten är på ingång och det är nu folk brukar bli deprimerade. Speciellt de som inte har någon nära och kär vid sin sida. Visserligen känner jag också av ensamheten, men jag kan inte säga att jag mår dåligt av det. 

 

Av alla saker jag har varit med om under mitt liv, så kan jag inte säga att jag hade velat byta bort något där jag sitter idag. Det är av händelserna man formas och vad man tar till sig, samt väljer bort, som skapar den individen man är. Jag anser givetvis inte att jag är perfekt. För vad är perfektion i någon annans ögon, då smaken är som baken, delad. Vi har alla olika åsikter och synpunkter på saker i livet. Vad som är så sjukt gott att äta en lördagkväll, eller vad som är obehagligt att titta på. Hur ska man då kunna komma fram till något som är perfektion i allas ögon?

 

De senaste dagarna har jag insett hur lyckigt lottad jag är. Jag har en familj som älskar mig, vänner som stöttar mig i alla lägen och ett jobb som jag alltid älskar att fara till. Att sedan känna mig fullkomligt nöjd med mig själv, det kan jag nog inte säga. Men varför ska jag haka upp mig på det, egentligen? Varför lägga ner energi på att jag inte skulle passa i den speciella klänningen(som jag för övrigt aldrig använder haha), då jag hellre skulle känna mig sjukt snygg i ett par andra jeans och en fräsig t-shirt till.

 

Under många år av mitt liv har jag jämfört mig med hur människor ser ut och vad andra passar i. Det finns många kläder och kroppsformer jag skulle dö för, men varför inte utnyttja tillgångarna jag själv har fått? Varför inte köpa ett sjukt snyggt par jeans som framhäver min rumpa, eller en mascara som öppnar upp mina ögon? Vi människor inriktar oss för mycket på vad som är fel med oss själva, då vi istället kan bygga upp det vi är sjukt nöjda med. 

 

Givetvis är det svårt att ändra på sig under en dag. Att bygga upp självkänslan att känna sig trygg, eller självförtroendet att våga gå fram till den där speciella människan man alltid har spanat in. Det är två stora saker som tar tid och med tiden lär man känna sig själv bättre och på så vis blir en starkare människa.

 

Jag känner att under det här året har jag vuxit som människa. Känner mig mer mogen och kunna stå för mig själv, utan att fundera på vad andra ska tycka och tänka. Tycker de illa om mig? Ja, då får de lägga sin energi på att tycka illa om mig. Medan jag ska lägga energin på sådant som får mig att må bra.

 

Jag har mycket kvar att lära och är fortfarande ung. Många dåliga val i livet kommer jag säkert göra, men de valen kommer att forma mig till en förhoppningsvis, bättre människa. En människa som mår bra i sig själv och väljer att gå emot strömmen gällande kroppsideal och hur man ska våga vara sig själv i dagens, kritiska samhälle.

 

Ta hand om er där ute♥

Efter vi hade spanat in Piccadilly Cirkus, bestämde vi oss för att fortsätta vägen tillbaka. Kika in i lite affärer och dylikt. Samt spana in den fantastiska arkitekturen!

 

Mitt i all Londonhysteri känner jag att jag måste få skriva av mig lite. Jag vet inte hur jag ska påbörja detta på ett bra sätt. Man ska börja på ett sätt som får läsaren att dras in och vilja läsa mer och mer. Att skriva har aldrig varit något som jag har varit bra på, i alla fall inte att formulera mig på ett bra sätt och få andra att känna "Fan, vad bra skrivet!" men nu är det inte just det ämnet jag hade tänkt ta upp. Nu är det om hur vi behandlar våra medmänniskor.

 

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som faktiskt får människor att bete sig så som de gör i vissa situationer. Att jag blir en aning bitter är sjävklart och när det gäller någon man håller kär och nära så brister det till ännu mer. Sorgen människan känner, känner man själv.

 

När man kommer in i högstadieålder utvecklas man, fysiskt och mentalt. Det är då man börjar utveckla den personen man vill vara i den kommande framtiden. Såklart människor kan ändras med tiden, men det är inte det jag vill komma fram till. Nu är det självkänslan och självförtroendet som många, många människor i världen tampas med dag ut och dag in. Försöka att känna sig likvärdiga med andra människor, men om de medmänniskorna beter sig illa, ska man då ta efter och bete sig på samma sätt? Om den personen la en taskig kommentar, ska jag då också lägga det, även fast det inte känns helt rätt ändå?

 

Lära sig gränserna mellan vad som är rätt och fel kommer i tidig ålder, redan i småbarnsålder om huruvida man får äta snorkråkor eller inte. Att slicka på stolpar eller ej. Där finns det rätt tydliga vägar att gå efter för att man ska klara sig från att gång på gång bli förkyld eller att mest troligt få fruktansvärt ont i tungan, men när man blir äldre så blir gränserna allt mer diffusa. I en människas ögon kan något vara och kännas rätt, medan i en annans ögon kan det vara så otroligt fel och kännas sårande. Ni börjar fatta vart jag vill komma? Jo, mobbing.

 

Jag har själv varit med om mobbing under de flesta utav mina levnadsår. År som har varit fruktansvärt tuffa. År som har bestått om stilla och tyst gråt. Där jag har sökt mig till böcker och plugg för att inte tänka på de dumma orden jag fick kastat efter mig själv. Jag kan dock inte undgå att inse att det faktiskt har format mig till den människan jag är idag och jag kan säga, utan att vara självgod, att jag är rätt nöjd. Jag har klarat mig, även fast såren inte riktigt kommer att försvinna. Ärr som kommer att sitta i själen, som alltid kommer att sitta där och påminna mig om mina tuffa år och som kan säga "Du har kämpat på Madde, du är stark!".

 

Men när man ser sina nära och kära bli mobbade, få ord kastade bakom ryggen eller rakt i ansiktet. Då kan jag inte riktigt bortse från att de gjorde mig stark. Jag anser inte att bara jag klarar det av alla, men alla kanske inte klarar av det själv. För jag fick inget stöd av skola eller dylikt. Jag hade mina få vänner och familj som stöttade mig, men tänk de som inte har det previlegiet. Som får stå och ta emot psykisk mobbing, som för varje kast blir allt tyngre. En trave av stenar som byggs på huvudet och tillslut blir för tung för att lyfta och faller till marken.

 

Dock kommer vi då tillbaka till vars den hårfina linjen går och vem som anser att vad är rätt och fel. Det finns ingen lag över hur vi ska bete oss mot varandra och därför blir allt diffust. Någon kanske har det svårt hemma och tar då skolan som ett tillfälle att lyfta upp sig själv genom att trycka ner andra. En annan gör det för att kunna passa in med andra, för att känna sig omtyckt och inte bli ensam. Sedan får en eller flera utstå det hela, som kanske har det bättre ställt hemma och vågar stå på sig. För egna åsikter och tankar verkar vara svåra att förmedla under de sista åren av grundskolan. Något jag fick uppleva.

 

Så, vart vill jag komma med denna text egentligen? Tja, egentligen vet jag inte helt ärligt. Jag vill nog bara förmedla att även om mobbing känns fel och påverkar människor på bara ett negativt sätt, kanske man ska försöka att se det ur bådas synvinklar. Mobbaren och den som blir mobbad. De mår nog lika dåligt båda två.

Jag hade alltså tänkt dela upp detta i antalet dagar vi var där. Men jag tog så fruktansvärt många bilder så det går då på tok inte för sig. Hur många delar det blir får vi se helt enkelt. Här är del två i alla fall!

 

Sååå nu är jag hemma och jag var så slut att jag sov dryga tio och en halv timma förra natten. Nog för att hotellets säng var skön, men jag har alltid en tendens att sova sämre då jag inte sover i min egen säng. Tror det beror mycket på ljud runt omkring samt att man är, i detta fallet, på ett nytt ställe och framför allt ett nytt land!

 

Jag hade i alla fall tänkt försöka att berätta om denna efterlängtade resa nu, men det blir via bilder. Blir lättare så att få med det viktigaste. Så jag hade väl tänkt lägga en liten kommentar vid varje bild. SO, here we go!

 

Så är sista passet av sommarschemat avklarat och det känns hemskt tråkigt. Mest för att jag har vetat då jag ska jobba och inte, samt att jag har haft en helt okej sommar på jobbet trots att jag har haft sjukt mycket pass. Så med lite vemod i hjärtegropen kan jag allt säga. Dock kommer jag att fortsätta som vanligt med timanställning, sedan får vi se om jag får någon möjlighet till någon rad. Har fått väldigt bra respons från den ordinarie personalen på jobbet som sagt att de tycker det är hemskt trevligt att jobba med mig samt att jag är duktig. Nu är detta inget jag vill skryta med såklart. Men bara känslan att känna sig uppskattad på ett jobb där man endast springvikarierar känns fruktansvärt bra! Man har gjort bra ifrån sig de pass man har haft och personalen har lagt märke till en :)

 

Nu ska jag alldeles strax hoppa i sängen. Imorgon blir det surströmming åter igen med några peps och jag är SJUKT TAGGAD! Matorgasm here I come!